Anar vissa likheter mellan det här (Den unga Savannah Knoop som satte sitt ansikte på Laura Alberts pseudonym, JT Leroy, utan att någon visste. När det läckte ut att den 40-årig småbarnsmamma skrivit böckerna om de unga, trasig pojkarna istället för just den mystiska unga mannen rasade USA)...





... Och det här. Tavi Gevinsson (bloggar på http://tavi-thenewgirlintown.blogspot.com/), blev upptäckt och modevärldens nya älskling på något halvår. Gick snabbt från att rappa om Rei Kawakubo, referea till God-knows-what till att gå på couturevisningar, skriva kolumn i POP och få kläder av Rei själv.

I say no more.

Au Bon Marché | GeKås

Jag har, likt många andra svenskar, med voyeuristisk skräck-förtjusning tittat på kanal 5 program Ullared. Något så vanligt som "typiska svenskar" blir extrema varelser i bur. Men jag tänker inte kommentera den infekterade svenskheten (och kanske snarare vårt förakt mot den), Björk gör det så mycket bättre.  

Det som slår mig mest och hårdast är relationen kvinnor/män, hur de förhåller sig till varandra och till varuhuset. Självklart flyr männen tubsockor, fryspåsar och taco-bestick med groggen i högsta hugg. Det är kvinnan som bestämmer. Hon fattar besluten, hon sitter i en maktsituation då hennes gubbe (om det nu råkar finnas en sådan) flyr av bara utmattning (är han utmattad eller säger hans undermedvetna att man + shopping = omanligt?). Dock står inte karlarna passiva och begrundar den överkonsumtion som sker, de får lite då och då uttala sig om hur dumt de tycker att allt är och självklart - den obligatoriska sucken när notan ska betalas.

Vad som gör mig oroad och lite ledsen är att samma scenario utspelade sig under mitten och slutet av 1800-talet då de första varuhusen i Europas huvudstäder öppnade (först var Au Bon Marché i Paris 1852). Varuhusen i sig var en revolution ur ett kapitalistiskt synsätt, introduktionstakten av nya varor ökade, mängden varor ökade, priserna sänktes och man reade ut förra säsongens varor - folk konsumerade helt enkelt mer. Men varuhusen var även en kvinnlig revolution (här vet jag att många är oense), vid 1800-talets mitt gick få respektabla kvinnor själva på stan, de höll sig istället hemma när deras män flanerade boulevarderna. Istället var det prostituerade och i viss mån skådespelerskor som då och då fick komma ut. När varuhusen slog upp blev de som en fristad för medelklassens kvinna, här strosade hon i timmar utan manligt sällskap. Hon bestämde själv när hon ville gå hem och hon åtnjöt friheten att, så långt ekonomin tillät, göra fria val vid diskarna. Även om männen inte gärna bevistade ett varuhus var man inte sen att ondgöra sig över shoppingens påstådda effekt på deras fruar och älskarinnor. 

Självklart har mycket skett i jämlikhetens namn på 150 år men tragiskt nog finns det likheter mellan situationen kring Ullared och förra sekelskiftets varuhus. Jag vill inte dra förhastade slutsatser men skulle det vara så att kvinnan 2009 måste konsumera lågpris för att känna sig självständig, fri eller egen är något i Sverige/världen allvarligt fel.  

Rozalb de Mura

Här kommer lite smygreklam, men whatever. Fick ett mail i natt från Dragos Olea som gör kläder under namnet Rozalb de Mura, med en inbjudan till ett föredrag han håller på torsdag kväll på Rumänska Kulturinstitutet. 

"Starting with 2006, the Romanian avant-garde fashion label Rozalb de Mura, is rediscovering fresh moments from the past, that he sets in utterly contemporary contexts, unflinchingly mixing real and imaginary characters, coolly playing with time and space.Moreover, the Rozalb de Mura label is developing as a multidisciplinary platform that commissions and supports unexpected and exciting collaborations with visual artists, musicians and writers

Outstanding performers such as Patrick Wolf, Roisin Murphy or Mikhail Karikis wear its sophisticated mixture of masculine and feminine cuts; influential magazines the likes of Dazed and Confused, CRASH, Double or British Vogue feature its sharp style and intriguing stories. It’s no wonder young label Rozalb de Mura is gaining a cult status in Europe. 

After a series of events in Vienna, Berlin, Seoul and Beijing, the last three seasons saw Rozalb de Mura’s collections within the prestigious OnIOff, London Fashion Week."

Föredraget hålls tillsammans med Maria Farcas och Ioana Nemes och i anslutning till en smyckesutställning av Maria Farcas, Ioana Nemes. 

Jag tror att det hela kan bli väldigt intressant, särskilt om man som jag är lagom trött på allt i hösttristessen. 

Rumänska Kulturinstitutet 18:30, 22 oktober, Skeppsbron 20. 

George Sand

Vet inte vilka de är (förutom att de uppenbarligen är franska), vad de vill eller varför men Paulines Dröm gillar jag. Kanske lite paradoxt med tanke på gallan jag tidigare spydde på flörtigt, romantiskt och sött men det här ger mig inga kväljningar! Dessutom har de finaste namnen på deras plagg, som George Sand. En väldigt bra författare.

"Vestoj — This is a space where the sartorial matters. Unapologetically highbrow, we still make plenty of room for glamour!"

Någon som vet hur det går för Vestoj?

Men varför??

Vogue Paris säger att de gillar att Lara Stone står upp mot anorexia-ideal. I en tidning fylld av annars smala modeller. Vita. 

Har svårt att tro att Lara Stone så där jätte mycket har valt att vara en storlek fyra i stället för 2 eller vad de andra nu har. Människor har olika kroppsbyggnad? Alla är inte östeuropeiskt, jag vet inte. Steppfolk? Ingen vore gladare än jag om modeller la på sig lite (kanske) men tyvärr tror jag att någon agent insåg att någon storlek större för en modell är en fantastisk ursäkt för att svälta resten av stallet och dessutom ett säljknep för Lara. Hennes usp är hennes "kurvor".

Men alltså varför måla henne svart?  

Okej. Dags att skriva igen.

Den gångna modemånaden har orsakat mången rynkad panna, i alla fall bland kritiska kretsar. Vad jag nu är i stånd att skriva kanske är intetsägande men jag vill få iur mig det.

Vissa säger att höstens modemånad inte kommer att gå till historien eller bli legendarisk. Men jo, jag tror det. Kanske inte för dess nydanande design och idéer, utan som en av de tunnaste och som fick oss (kanske något ovilligt) att ifrågasätta marknaden och ur ett större perspektiv: vem har makten, kreativiteten eller ekonomin?

Daniel Björk skriver i sin blogg på Rodeo bland annat om hur Balmain först kändes som det modehus som verkligen har ett finger i luften, att Christophe Decarnin verkligen var någon som fångade tidens anda. För visst är det så, ingen annan kommer att direkt påverka vad kedjorna säljer den närmsta tiden i större utsträckning än just Christophe. Han kommer högst troligen (med hjälp av Emmanuelle Alt och diverse annat modefolk) få en klapp på axeln av Balmains ägare också för egna fantastiska siffror. Han gör alltså sitt jobb och han gör det bra. Eller?

När jag pratade med min bättre, mycket kritiska och inte så modeintresserade hälft var hans kommentar kring Margielas visning "Du vet inslaget i tv/radio/tidningar med barn som får säga vad de tycker, om kärlek, till exempel? Hela visningen känns som om ett barn fått förklara Margielas estetik och dna. Typ: Margiela är en konstig kavaj." Och in på catwalken stolpade konstiga kavajer.
Under ett modevetenskapligt symposium anordnat av Stockholms Universitet deltog Kaat Debo, kurator för Momus Margiela-utställning. Hennes föredrag handlade främst om husets ställning till tid och trompe l'oeil. När hon besvarade en fråga gällande hur utställningen mottogs av den allmäna publiken berättade Kaat att hon svarat en besökare som tyckte att varenda plagg var helt obrukbart att Margiela inte alltid handlar om bärbarhet utan om att förslå och lansera nya sätt att se på kroppen och det vi klär den i.
Jag har svårt att applicera den filosofin på Margiela i dag.

(Jag är medveten om att jag ofta refererar till "folk", "man", "dom" etc. som en grå massa modeintresserat folk som kommenterar vår samtid. Förlåt, har inte tiden/orken att leta upp varje tråd. Gör mitt bästa.)
Hur som helst, de flesta kritiker och kommentatorer var tidiga med att poängtera varje modehus önskan att förstärka och hitta tillbaka till märkets dna. Deras själ och grundläggande värderingar. Ingen är väl förvånad när det i flesta fall handlar om säkra kort på grund av en ekonomisk kris. Och det är här Margiela förlorar. Kanske har man inte uttryckt en önskan om att gå tillbaka till vad varumärket handlar om, men man tolkar det fel och gör: konstiga kavajer. Kanhända är det resultatet av ett (mina högst personliga spekulationer) kaosartat designteam i Antwerpen som gråter blod efter Margiela själv tröttnat. Jag tänker lite: när Givenchy gör safe blir det i alla fall fint och helt utan pretentioner.

Något jag själv lagt märke till under visningarna är att många designer presenterar, uttalat eller outtalat, mjukare, mer flörtiga, romantiska plagg. Alltså är det det som är deras dna, ryggrad, själ. (?). Eller är det en ursäkt för att göra enkla och kommersiella plagg?

Några som knappt hunnit odla en dna-spiral torde vara Nina Ricci, med lika många sparkade designer som konstiga ljud i min lilla lägenhet. Inte konstigt då att deras senaste, Peter Copping, just väljer att göra underklädes-romantiskt, sött och flickigt men samtidigt damigt. Han berättade för WWD att när han tidigare jobbade för Louis Vuitton var det söta och konservativa det som sålde allra bäst. Dessutom råkar det vara hans stil. Återigen går Nina Ricci tillbaka till att bara vara en angelägenhet för rika aristokratflickor.
Även hos Gareth Pugh fanns en ny försiktighet (mognad?). På hans vis var det en smula mer romantiskt med duvblå-toner. Därmed inte sagt att jag jämför eller likställer de två, bara ännu ett tidens tecken.

Frågan många nu ställer sig är, orkar vi mer kvinnligt? Chict? Känns inte den Paris-chica kvinnan en aning solkig? Vare sig hon springer i lårhöga stövlar, starka axlar och en Chanel i handen eller i dräkt på väg till sin våning kring Eiffeltornet börjar rökrynkorna träda fram. Som någon skrev: det är en fin linje mellan chict a la Deneuve och random Air France-värdinna. Men vad är det i kvinnor med mycket pengar (kanske gäller det också kvinnor som vill ha mycket pengar, eller bara inte har också, vad vet jag) som längtar efter det romantiska och söta? Det här blir psykoligskt men jag vill så gärna förstå.

Det fanns en tid då Vikor och Rolf verkligen var roliga, intressanta (intresserade?) och betydelsefulla. Nu blir det bara dumt. Deras visningsplagg har förmodligen aldrig nått ett showroom men en tid spelade de ändå roll. Att använda catwalken för att ställa och väcka frågor. Är inte deras senaste visningar, med lustiga tyllkjolar, ett hån mot publiken? Lite: vi ger dem en show så blir alla nöjda. Visa något spektakulärt och over the top så är det nog. HAHA! cut backs i ekonomin, cut backs i våra kjolar.
Den enda modekontext jag kan placera dem i är typ en "härligt galen" och "cool" editorial där man för femtioelfte gången jobbar med temat "form". Eller något annat innovativt.

Ska jag komma med en knut nu? Knyta i hop säcken. Tänker så att det knakar.

Självklart vill vi ha det bästa av två världar, bra ekonomiskt och bra kreativt. Jag tänker att medlen ibland helgar målen, det är okej om Alexander McQueen vill ha en trist underlinje, så länge han tänjer gränser, presenterar idéer som får oss att tänka om och tänka nytt. Rei Kawakubo med Comme des Garcons får göra så många Beatles-väskor hon/de vill, så länge de för modet framåt.

Långt borta är Miss Fatty, nu ska vår "Sexy Bitch" bära Chanel-väska.

Säga vad man vill om Robyn och Lykke Li, men det här var både roligt, bra och effektivt. Nu vet jag inte vad som föranledde framträdandet (mer än fenomenet att täcka in kvinnor i tid och otid).

Talley Ho.

Bild från hans blogg.

När jag ser Andre Leon Talley i hans festustyrslar, några slagskostymklänningar i brackigt glansiga material blir jag obekväm, ängslig och sur. Men är det inte ganska sympatiskt när han klär upp sig så här, i ett vitt chabrak som en stolt afrikansk härskare (fördomen), no?

(plats för vidare analys, är det medvetet en kommentar? är det här vad han har på sig när han loungar med sina polare hemma? vill ha se ut som en native afrikan? är det ens intressent att fråga sig?)

Nicola et Gaga

Det var längesedan jag tog min sedvanliga, med tiden allt större, bloggrunda. Just därför har jag helt missat alla inlägg på Nicola Formichettis blogg där Lady Gaga figurerar, stylad av just Nicola. Jag är ju bevisligen intresserad av diverse artisters stylister, så, har Nicola skapat Gagas looks? För framträdan har han stylat henne, det framgår via hans blogg. Kanske är det bara jag som blev lurad här, hennes stil var så galen att den faktiskt kändes en smula genuin. 

I visningstider funderar jag ofta på alla backdrops/prylar de sätter upp på catwalken. Främst Chanel, Karl smällar alltid upp monogramprydda parfymflaskor, gigantiska dräktjackor eller butiksinredningar dagen till ära. Vad händer med dem när visningen är slut? Hur behandlas dem, som äkta Chanel-varor eller byggmaterial? Förvaras allt i ett gigantiskt lager? Får vilken snickare som helst bygga ihop skiten eller måste man vara auktoriserad. 

/undrande kille som måste springa till systemet innan de stänger

"Michael doesn't do Brooklyn."

Ett tag kändes det som om mediasverige skulle brista av allt skrivet om Michael Jackson. Man skrev om vitt skilda saker som hans barn, hans kärlekar, hans galna pappa, sjukdomar, teorier om hans död etc. Men ingen stans har jag kunnat finna något om hans stylist. För det är så jag minns honom, som extremt välklädd. Jag minns särskilt en "artikel" i typ Se & Hör från när jag var ganska liten, man rapporterade om att Jackson låtit utrymma hela Harrods för att han i lugn och ro skulle kunnat shoppa sina favorit t-shirts från Alexander McQueen. Också som en av få manliga artister som klär sig bra men också på något lite könlöst sätt. Nu är Michael i sig inte särskilt manlig, men det är inte gubbigt eller macho. Fint.
Så, jag gjorde lite research. Nästan allt jag hittade handlade om extravaganta hårvanor, frisörer som slitit med hans peruker i timmar.

En av de två jag hittade var Rushka Bergman, en New York-baserade kvinna som är redaktör för L'uomo Vogue och Vogue Italia. På hennes hemsida står det att hon nyligen blivit "creative consultant and stylist for Michael Jackson". Rushka har tidigare arbetat med en bok om Giorgio Armani, Calvin Kleins bok American Women men också gett stiltips till bland andra Steven Spielberg, Tim Burton och Robert De Niro. Förmodligen är hon personen att tacka för att Michael är den enda, som hittils, burit upp ett nutida Balmain-plagg utan att se helt tossig ut.

Video när hon i hemlandet förhandsvisar ett modereportage med Michael i L'uomo Vogue:




Ny Daily News skriver om skräddaren som förmofligen sydda Michael Jacksons sista kostymer, utan att ha träffat honom en enda gång. Michael doesn't do Brooklyn", hette det. Istället kom Michaels stylist, en kille som kallar sig kort och gott för Zaldy. Enligt honom hade han och mike samma storlek, vad som funkade för Zaldy funkade för popkungen.
På Zaldys hemsida hittar man ingen info alls, om något. Söker lite till och får reda på att han förutom sitt egna märke och stylistuppdrag har designat Gwen Stefanis L.A.M.B. under åren det gick allra bäst, alltså 2005-2006. Dock har de tu nu gått skilda vägar. Zaldy har även arbetat som "image consultant" för Donna Karan och M.A.C stylat konserter för Mary J. Blige, Jennifer Lopez, Britney Spears och Gwen Stefani själv. Olyckligtvis kan jag inte hitta en specifik look han skapat för Michael.

Sökandet fortsätter, jag vill veta vem som stylade den taggiga Scream-tröjan, benskydden, bandjackorna och kanske främst allt otroligt välplanerat i Thriller-videon. Den skinnjackan alltså. Ser vissa likheter med den här Margiela-jackan från höst 2008.

LV + MADONNA

Den svenska bloggkåren har inte varit sena med att kritisera den nu omtalade höstkampanjen för Louis Vuittons damlinje med en retuscherad Madonna i frontlinjen. Löjligt, patetiskt och orealistiskt säger man. Men varför reagera så starkt?
Vem är patetisk, undrar jag. Madonna? LVMH? Marc Jacobs? Retuscheraren? Samma hord som avfärdar kampanjen tar lätt till argumentet "mode är fantasi, inget riktigt, bara något fantastiskt som bara är på låtsas, modeller är smala men det är ju ingen som ser ut så i verkligheten" så fort branschen och något av dess yttringar kritiseras. Vad är då de här bilderna om inte ren fantasi? De tar med oss till en värld där Madonna är ung, vacker (nåja) och som klippt och skuren för höstens flörtiga, oskyldiga klänningar. Det är absolut inte verkligt eller verkligheten, en fantasi där tankar om kvinnan uttänkt för kollektionen kommer till liv och presenteras för potentiella kunder (och andra junkies). Att påstå att bilderna skulle vara orealistiska eller patetiska blir genast patetiskt i sig.

Till Acne Papers sommarnummer kom bilagan "Venus in Furs", ett samtal mellan Jonny Johansson, Carine Roitfeld och Thomas Persson. Carine avslutar det hela med att förklara; världen inuti mina bilder är något som bara hör hemma där, som tillåter oss att drömma. Modellerna blir likt skådespelare formbara och inte en återgivning av det verkliga och egentliga livet (självklart influerar livet modet och vice versa).
Det är så vi måste se modets mer glossy sidor (kanske alla), livet är inte en del av dem, i alla fall inte som utgångspunkt. Att tolka exempelvis tavlor på samma vis vore ren idioti, det finns alltid behov av att sätta innehåll i en kontext.

Vi vet att Madonna inte är helt slät om kindknotorna, huden där är inte perfekt mjölkvit. Kanske kan vi bara nöja oss med att betrakta en visuell produkt av Marc Jacobs kreativa visioner för hösten 2009. Att acceptera de här bilderna är inte samma sak som att acceptera ett skruvat åldersideal, Marc Jacobs har ingen skyldighet att ta ställning eller visa verkligheten. Samma sak gäller för andra kulturyttringar: böcker, filmer, skulpturer eller musik, inget säger att verkets budskap måste vara kreatörens.

Jag citerar Oscar Wilde:
"Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt."

Vem behöver mode?

Jag blir så arg på trendrapportering när man visar en bild från en catwalk med texten "det här gäller i vår". Bara för att Lagerfeld vill att alla ska köpa hans rosa skor eller fula jeansjacka är det inte automatiskt mode. När ska folk sluta tro på att det bara är de stora designerna som skapar mode? Att tro något sådant vore som i konstvetenskapen bara läsa Michelangelo, Vermeer och typ. Picasso. Arg arg arg.

Har precis, nåja, avslutat en kurs i modevetenskap. En tiopoängsfråga var "vad är mode för dig?". Trodde att jag skulle dö. Ingen lär fråga på en konst, eller litteraturtentan vad respektive kulturyttring "är". Självklart tryckte jag på Kawamuras åsikter om att ingen har oinskränkt modemakt. Att olika så kallade agenter påverkar modet. Tidningar, trendiga människor, butiker och vanliga människor. Osv.

I alla fall har jag tänkt lite mer. Ältat modet. Är det egentligen viktigt? För jag blir trött. Det känns ju som att alla de här agenterna har någon dum kartell, pakt. Det är bara samma sak hela tiden och ingen rolig designer får något utrymmer what so ever. Nu klagar jag, det är inte bra. Men snälla, alla nya, så kallade, "underbarn" är bara substitut för äldre designer som ska pensioneras. Det känns som om de flesta som efter examen lyfts till skyarna görs det för att fylla ett tomorum efter någon stor man som inte orkar mer, så kommer det istället en ny man som ska göra samma sak, klippt och skuren för samma bimbomode. Nu är det luddigt, ett exempel jag kommer att tänka på är Theyskens. Ja, han gör fina kläder men för mig känns det bara så urbota ointressant. Tråkigt. Bara för att klackarna blir högre eller klänningarna får längre släp blir det inte bättre. Hm, det finns något sunkigt över det hela.

Jag vet att man inte ska tänka så här, men varför? Ingen har råd ändå med skitkläderna från Balmain, ingen har råd med fina fantastiska kläder från människor med talang, Helena Hörstedt eller Boudicca. Vad är då meningen? Jag är trött.

Identifiering

Jag måste hålla med Sanna.
Även om jag inte har en klar bild av vem eller vad jag så gärna vill vara vet jag absolut vem jag inte vill liknas vid. Den där "vem" är främst en grupp människor, olika grupper av människor. Som när vi härom dagen var och såg anti christ, när Apoliva-reklamen med Adina Fohlin visades innan filmen. Jag tycker att den är fantastiskt på något obeskrivligt plan, kanske är det melodin och hennes spröda stämma. Men jag kan inte undgå att tänka "det här är precis vad de vill, reklammakarna, det är jag och alla brudiga modebloggare som gillar den här". För en sådan vill jag inte ses som, en modebloggare. Jag tror just att det är min främsta rädsla, att bry mig för mycket om söta detaljer på ett sådant vis. Att buntas ihop med någon som har en glansperiod på ett år, några år. Och det är sant för att man tar åt sig. Likadant när jag gjorde ett dumt facebook-quiz, någon påstod sig kunna veta vilken samhällsklass jag egentligen tillhör, genom att ställa några frågor. Resultatet visade att jag var kulturell-medelklass. Tydligen skulle jag bo i en etta på söder, ha kreativa komplex och plöjja Kafka i nyss nämnda etta inredd i härlig 70-tals-loppis-stil. Jag blev arg mest för att det stämmer. Ja, förutom 70-talet då.

Det där med vem man vill vara och inte vill vara är svårt, efter filmen, som var bra och otroligt chockerande och naken, stod jag, liksom tiotals andra "flickvänner" och huttrade utanför. Tätt ihopkurade intill en mans axel. Jag är inte en av dem, ändå blev det så påtagligt.

I ett nummer av bon, 47 eller 46, gjorde man ett antal intervjuer med kulturpersonligheter (Plura, Ellen Lamm, Gunilla Pontén etc.) på ämnet positionering. Om att positionera sig som professionell inom kulturbranschen. Hur gör Plura för att vara unik och säljande? Det var för några av dem ett känsligt ämne; "vadå? jag är bara mig själv, jag behöver ingen hisspitch". Det kom inte naturligt, även om många av dem hade funderat i sådana banor.

Någon månad senare publicerar Nöjesguiden ett rundabordssamtal, i bästa Bon-anda, med några av, enligt dem, modescenens framtid. Ungdomar som bloggar, assisterar och kreerar. Först tänkte jag: "konstigt att de inte nämner positionering". Hur marknadsför Ylva Fred sig? Varför är Nike Felldin rätt person för jobbet? Jag tänkte lite till och kom fram till att "ungdomar" i dag, vi har det så naturligt i oss. Och eftersom journalisten i fråga själv är ung blev det inte en naturlig fråga. Vi vet, utan att vara medvetna om det, hur vi ska göra för att vara unika. Från dagis intutade att varje människa är unik och vi har under uppväxten befäst den parollen genom lunarstorm, facebok, bilddagböcker och bloggar och gud vet vad. Utan att kanske ha varit så professionella har samtiden tvingat oss att utforma en personlig hisspitch för umgänge och approach. Och kanske är det just därför jag så säkert vet vem jag inte vill vara (och egentligen är jag helt säker på vem och hur jag vill vara, men erkänner man det blir man sårbar, inte sant? Att visa något sådant är att avslöja hemligheten till den personliga varelsen).

svacka

Går in i en svacka.

Köpte en bibel från 2000.

Låten kan man säga vad man vill om men när ska folk börja se ut så här igen?

are you an artist? no, i'm a fashion designer

ok. Vet att alla har redan sett. Hoppas inte.
Det är fint när han säger att han är rädd för klientelet, eller att han var det.

Tänker i bland på hur "rädd" eller försiktig man kan vara inför det här med designerbutiker. Kanske är det löjligt men i alla fall jag tänker både en och två gånger innan jag går in på Lanvin, Prada eller till och med Margiela. En, uppenbar, bidragande faktor är biträden. Varför så dystra/sura/avtändande? Jag förstår att om de vore hej och du med alla som visade sig skulle det inte fungera, men jag funderar på vad herr Elbaz egentligen tycker om att man drar sig för att gå in, medan tante Chateaubrianddevillenezefroid utan tvekan trampar på. Eller typ Mike från Nashville. Kanske är det för att både tante och Mike kan betala.
Eller gamle Margiela, borde han inte tycka att det känns ganska B med snorkiga biträden i sina butiker? Han är väl den sista som vill hålla upp en kuslig och skräckinjagande-respekt-fasad? Eller kanske vill han det. Hans butiker är fina, men inte alls så high fashion. Förstår därför inte surheten.
Comme des Garcons är lite tvärtemot. Väldigt söt butik i Paris och supersnäll personal. Man glömmer nästan bort sig lite. Tror att man har hamnat på jag vet inte typ weekday, sen trillar man in i någon fantastisk tyllkonstruktion á la 7'000€ och sätter hjärtat i halsgropen. Och då tänker man lite "tur att inte Rei är här, hon skulle nog fräsa och spotta på mig lite". Förresten är jakten på de fina Givenchy-brogues-gladiatorsandalerna-bagpiperskorna igång!

!!! AW09 PARIS

Margiela:

Yohji:

Det känns inte så bra att jag automatiskt föreställer mig Carine Roitfeldt i de flesta av Margiela-skapelserna. Kanske inte konstigt alls. Måste dock sluta "läsa" streetstyle-bloggar. Inte bra för något sinne alls. Det här är just en direkt biverkan av nyss nämnda typ av site. 

Rad Hourani

Bild från här.

Jil Sander S/S 09 Campaign.

Foto: Willy Vanderperre

Syling: Olivier Rizzo

Nyhetsmorgon

Okej, det här är inte mode men inget är statiskt, så. Men i alla fall - jag står fast vid att morgonprogrammet på tv4 är helt värdelöst. Programledarna känns inte helt okej. 

foto: Anuschka Blommers och Niels Schumm

modell: Anouk Hagemeijer

THE ELLE DECO SUITE BY MAISON MARTIN MARGIELA AT THE CITE DE L'ARCHITECTURE & DU PATRIMOINE

Alexander Wang SS 09

bild från style.com

Angående det här. 

Finns det inte skrämmande likheter, i alla fall med de dryga 70 åren i åtanke..?

(Förövrigt en avskyvärd kollektion. Hemsk.)

1930's predictions for fashion in the year 2000

William Klein -a rare interview with his thoughts on fashion, photography, film

QUI ÊTES-VOUS, POLLY MAGGOO? BY WILLIAM KLEIN

HEROES

Fashion is not art.

The aims of fashion and art are different and there is no need to compare them.

            - Rei Kawakubo.

HEROES

- MARGIELA

Tina Chow är uppseendeväckande och imponerande på grund av en tidig död, en beryktad och imponerande couturesamling och ett mycket vackert utseende. Hon föddes 1950 i Cleveland med tyskt och japanskt påbrå. Tillsammans med mannen Michael Chow utgjorde hon en av de viktigaste posterna inom New Yorks-kulturelit. Andy Warhol, Paloma Picasso och Karl Lagerfeld var bara några av vännerna. 

Som amerikansk asiat under 1980-talet representerade Tina en modern skönhet, den nya vackra kvinnan. Lyckligtvis var hennes känsla för mode och couture större än hennes skönhet. Än i dag är hon en av vår tids största kännare och samlare av haute couture. Även om hon kände vår tids stora designer valde hon verk av tidigare genier - Madeleine Vionnet, Cristóbal Balenciaga och Christian Dior fanns representerade i hennes samlingar. Roten till intresset sägs ha varit Mariano Fortunys Delphos plagg som blandade öst- och västlig inspiration.

Vid 41 års ålder dog Tina Chow i Aids 1992. 

Förut brukade jag blogga här. Bristande karaktär, en flytt och önskan om en ny start (även om jag är högst tveksam till just sådana) innebar dock ett slut. Men vissa saker jag skrev tycker till och med jag var bra. Så, jag publicerar en här. Som en ny start. 

(Tidigare publicerat på smp.se 7 september 2008)

Idag tänkte jag att vi skulle prata om Elsa Schiaparelli, bland annat. Hon levde för ett tag sedan (föddes 1890 i Rom) och var en av de första klädskapare vars skapande svävade någonstans mellan konst och skrädderi. Kopplingarna till den samtida konstnärseliten var många, bland annat var hon vän med Man Ray och Salvador Dalí. Den senare samarbetade hon med, till exempel gjorde han trycket till en berömd Lobster Dress (se bild). Något annat hon skapade var en skohatt. 

Varför tar jag då upp Elsa idag?

Modecirkusen snurrar, som bekant, allt snabbare och snabbare. Alla referenser och inspirationskällor vi kan tänka oss har använts både en, två och hundra gånger. Särskilt vad gäller att skapa något utifrån ett tidigare (eller framtida, för all del) årtal. Gemensamt är att man gärna hänger upp inspirationen på en person, en film eller företeelse. Kalla det grunden till modeskapande på basnivå eller en dåres dumdristigheter, välj själva. Exempel är 20/30-talen som tillsammans med Brideshead Revisited agerade inspiration för herrmodet förra och förra säsongen, indie- och grungevågen som inspirerades av otaliga mer eller mindre suspekta rockstjärnor och heroin chica modeller på 90-talet, 1960-åren med Edie-Twiggy-Andie i spetsen för något år sedan - ungefär samtidigt som filmen the Factory kom. Hur många gånger har det inte refererats till 80-talet eller som nu senast - en något ironisk hipster-hyllning till 90-talen? 

Det är förmodligen fler än jag som väntar på nästan "inspirationsvända" (om vi nu kan tala om en enda större våg av influens, själv tror jag det - i alla fall hos den breda gruppen konsumenter) ska kicka igång, alla gamla influenser känns vid det här laget en aning slitna. Och det är här, enligt mig, Elsa kommer in. Avantgardismen är inte ett årtionde, inte en folkrörelse (nåja) eller en genre av något slag - ändå tror jag på genomslagkraft hos den större massan. När källor till inspiration tryter letar man efter nytt och outforskat, något man får tillskriva avantgardismen. Det blir även intressant så avantgardisterna står för dekonstruktion - en ödets symboliska ironi. Att undersöka undersöka kläders uppbyggnad och vara eller icke vara när man inte längre vet hur man ska närma sig dem inför nästa säsong.

Kanske är det här ni måste ursäka mig för att vara rörig, begreppen är fortfarande en aning oklara. Jag påstår inte nödvändigtvis att inspirationsbristen skulle slå mot större modeskapare (Valentino, Versace och Vera Wang lär aldrig riktigt sky the glossy side of fashion om man säger så) snarare trendinriktade modebloggare och andra modeprofiler. För när man tröttnat på baslinnen, ankleboots, päls, lack och Mary Kates stil börjar de flesta vända sig till klacklöst, storrutigt, annorlunda skärningar och former men även en ny sorts individualism och självständighet som länge grott under ytan. Inom några månader kommer många, fler än idag, uppge bland annat Elsa, Margiela, Yamamoto och Kawakubo som förebilder. Och samtidigt gå runt i dekonstruerat från Monki, Gina Tricot eller Top Shop utan att riktigt veta varför. 

HEROES

- KURTIS

I'm shy, shy, shy.

La mode (ou les modes), et plus précisément la mode vestimentaire, désigne la manière de se vêtir, conformément au goût d'une époque dans une région donnée. C'est un phénomène impliquant le collectif via la société, le regard qu'elle renvoie, les codes qu'elle impose et le goût individuel.

La mode concerne non seulement le vêtement mais aussi les accessoires, le maquillage, le parfum et même les modifications corporelles. Les facteurs déterminant la mode sont parfois une recherche esthétique (notamment pour les grands créateurs). Néanmoins, la mode est aussi déterminée par d'autres facteurs, pour ceux qui la suivent : un moyen d'affirmer son rang social, son groupe social, son pouvoir d'achat et sa personnalité ; ou bien pour les créateurs qui imitent, un moyen commode de gagner de l'argent et du succès.

L'une de ses caractéristiques vient de son changement incessant, incitant par là-même à renouveler le vêtement avant que celui-ci ne soit usé ou inadapté.