14.3.09
are you an artist? no, i'm a fashion designer
ok. Vet att alla har redan sett. Hoppas inte.
Det är fint när han säger att han är rädd för klientelet, eller att han var det.
Tänker i bland på hur "rädd" eller försiktig man kan vara inför det här med designerbutiker. Kanske är det löjligt men i alla fall jag tänker både en och två gånger innan jag går in på Lanvin, Prada eller till och med Margiela. En, uppenbar, bidragande faktor är biträden. Varför så dystra/sura/avtändande? Jag förstår att om de vore hej och du med alla som visade sig skulle det inte fungera, men jag funderar på vad herr Elbaz egentligen tycker om att man drar sig för att gå in, medan tante Chateaubrianddevillenezefroid utan tvekan trampar på. Eller typ Mike från Nashville. Kanske är det för att både tante och Mike kan betala.
Eller gamle Margiela, borde han inte tycka att det känns ganska B med snorkiga biträden i sina butiker? Han är väl den sista som vill hålla upp en kuslig och skräckinjagande-respekt-fasad? Eller kanske vill han det. Hans butiker är fina, men inte alls så high fashion. Förstår därför inte surheten.
Comme des Garcons är lite tvärtemot. Väldigt söt butik i Paris och supersnäll personal. Man glömmer nästan bort sig lite. Tror att man har hamnat på jag vet inte typ weekday, sen trillar man in i någon fantastisk tyllkonstruktion á la 7'000€ och sätter hjärtat i halsgropen. Och då tänker man lite "tur att inte Rei är här, hon skulle nog fräsa och spotta på mig lite". Förresten är jakten på de fina Givenchy-brogues-gladiatorsandalerna-bagpiperskorna igång!
8.3.09
!!! AW09 PARIS
Margiela:
Yohji:
Det känns inte så bra att jag automatiskt föreställer mig Carine Roitfeldt i de flesta av Margiela-skapelserna. Kanske inte konstigt alls. Måste dock sluta "läsa" streetstyle-bloggar. Inte bra för något sinne alls. Det här är just en direkt biverkan av nyss nämnda typ av site.
15.1.09
Nyhetsmorgon
Okej, det här är inte mode men inget är statiskt, så. Men i alla fall - jag står fast vid att morgonprogrammet på tv4 är helt värdelöst. Programledarna känns inte helt okej.
7.1.09
Alexander Wang SS 09
bild från style.com
Finns det inte skrämmande likheter, i alla fall med de dryga 70 åren i åtanke..?
(Förövrigt en avskyvärd kollektion. Hemsk.)
6.1.09
HEROES
Fashion is not art.
The aims of fashion and art are different and there is no need to compare them.
- Rei Kawakubo.
Tina Chow är uppseendeväckande och imponerande på grund av en tidig död, en beryktad och imponerande couturesamling och ett mycket vackert utseende. Hon föddes 1950 i Cleveland med tyskt och japanskt påbrå. Tillsammans med mannen Michael Chow utgjorde hon en av de viktigaste posterna inom New Yorks-kulturelit. Andy Warhol, Paloma Picasso och Karl Lagerfeld var bara några av vännerna.
Som amerikansk asiat under 1980-talet representerade Tina en modern skönhet, den nya vackra kvinnan. Lyckligtvis var hennes känsla för mode och couture större än hennes skönhet. Än i dag är hon en av vår tids största kännare och samlare av haute couture. Även om hon kände vår tids stora designer valde hon verk av tidigare genier - Madeleine Vionnet, Cristóbal Balenciaga och Christian Dior fanns representerade i hennes samlingar. Roten till intresset sägs ha varit Mariano Fortunys Delphos plagg som blandade öst- och västlig inspiration.
Vid 41 års ålder dog Tina Chow i Aids 1992.
Förut brukade jag blogga här. Bristande karaktär, en flytt och önskan om en ny start (även om jag är högst tveksam till just sådana) innebar dock ett slut. Men vissa saker jag skrev tycker till och med jag var bra. Så, jag publicerar en här. Som en ny start.
(Tidigare publicerat på smp.se 7 september 2008)
Idag tänkte jag att vi skulle prata om Elsa Schiaparelli, bland annat. Hon levde för ett tag sedan (föddes 1890 i Rom) och var en av de första klädskapare vars skapande svävade någonstans mellan konst och skrädderi. Kopplingarna till den samtida konstnärseliten var många, bland annat var hon vän med Man Ray och Salvador Dalí. Den senare samarbetade hon med, till exempel gjorde han trycket till en berömd Lobster Dress (se bild). Något annat hon skapade var en skohatt.
Varför tar jag då upp Elsa idag?
Modecirkusen snurrar, som bekant, allt snabbare och snabbare. Alla referenser och inspirationskällor vi kan tänka oss har använts både en, två och hundra gånger. Särskilt vad gäller att skapa något utifrån ett tidigare (eller framtida, för all del) årtal. Gemensamt är att man gärna hänger upp inspirationen på en person, en film eller företeelse. Kalla det grunden till modeskapande på basnivå eller en dåres dumdristigheter, välj själva. Exempel är 20/30-talen som tillsammans med Brideshead Revisited agerade inspiration för herrmodet förra och förra säsongen, indie- och grungevågen som inspirerades av otaliga mer eller mindre suspekta rockstjärnor och heroin chica modeller på 90-talet, 1960-åren med Edie-Twiggy-Andie i spetsen för något år sedan - ungefär samtidigt som filmen the Factory kom. Hur många gånger har det inte refererats till 80-talet eller som nu senast - en något ironisk hipster-hyllning till 90-talen?
Det är förmodligen fler än jag som väntar på nästan "inspirationsvända" (om vi nu kan tala om en enda större våg av influens, själv tror jag det - i alla fall hos den breda gruppen konsumenter) ska kicka igång, alla gamla influenser känns vid det här laget en aning slitna. Och det är här, enligt mig, Elsa kommer in. Avantgardismen är inte ett årtionde, inte en folkrörelse (nåja) eller en genre av något slag - ändå tror jag på genomslagkraft hos den större massan. När källor till inspiration tryter letar man efter nytt och outforskat, något man får tillskriva avantgardismen. Det blir även intressant så avantgardisterna står för dekonstruktion - en ödets symboliska ironi. Att undersöka undersöka kläders uppbyggnad och vara eller icke vara när man inte längre vet hur man ska närma sig dem inför nästa säsong.
Kanske är det här ni måste ursäka mig för att vara rörig, begreppen är fortfarande en aning oklara. Jag påstår inte nödvändigtvis att inspirationsbristen skulle slå mot större modeskapare (Valentino, Versace och Vera Wang lär aldrig riktigt sky the glossy side of fashion om man säger så) snarare trendinriktade modebloggare och andra modeprofiler. För när man tröttnat på baslinnen, ankleboots, päls, lack och Mary Kates stil börjar de flesta vända sig till klacklöst, storrutigt, annorlunda skärningar och former men även en ny sorts individualism och självständighet som länge grott under ytan. Inom några månader kommer många, fler än idag, uppge bland annat Elsa, Margiela, Yamamoto och Kawakubo som förebilder. Och samtidigt gå runt i dekonstruerat från Monki, Gina Tricot eller Top Shop utan att riktigt veta varför.
I'm shy, shy, shy.
La mode (ou les modes), et plus précisément la mode vestimentaire, désigne la manière de se vêtir, conformément au goût d'une époque dans une région donnée. C'est un phénomène impliquant le collectif via la société, le regard qu'elle renvoie, les codes qu'elle impose et le goût individuel.
La mode concerne non seulement le vêtement mais aussi les accessoires, le maquillage, le parfum et même les modifications corporelles. Les facteurs déterminant la mode sont parfois une recherche esthétique (notamment pour les grands créateurs). Néanmoins, la mode est aussi déterminée par d'autres facteurs, pour ceux qui la suivent : un moyen d'affirmer son rang social, son groupe social, son pouvoir d'achat et sa personnalité ; ou bien pour les créateurs qui imitent, un moyen commode de gagner de l'argent et du succès.
L'une de ses caractéristiques vient de son changement incessant, incitant par là-même à renouveler le vêtement avant que celui-ci ne soit usé ou inadapté.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
