Jag blir så arg på trendrapportering när man visar en bild från en catwalk med texten "det här gäller i vår". Bara för att Lagerfeld vill att alla ska köpa hans rosa skor eller fula jeansjacka är det inte automatiskt mode. När ska folk sluta tro på att det bara är de stora designerna som skapar mode? Att tro något sådant vore som i konstvetenskapen bara läsa Michelangelo, Vermeer och typ. Picasso. Arg arg arg.
Har precis, nåja, avslutat en kurs i modevetenskap. En tiopoängsfråga var "vad är mode för dig?". Trodde att jag skulle dö. Ingen lär fråga på en konst, eller litteraturtentan vad respektive kulturyttring "är". Självklart tryckte jag på Kawamuras åsikter om att ingen har oinskränkt modemakt. Att olika så kallade agenter påverkar modet. Tidningar, trendiga människor, butiker och vanliga människor. Osv.
I alla fall har jag tänkt lite mer. Ältat modet. Är det egentligen viktigt? För jag blir trött. Det känns ju som att alla de här agenterna har någon dum kartell, pakt. Det är bara samma sak hela tiden och ingen rolig designer får något utrymmer what so ever. Nu klagar jag, det är inte bra. Men snälla, alla nya, så kallade, "underbarn" är bara substitut för äldre designer som ska pensioneras. Det känns som om de flesta som efter examen lyfts till skyarna görs det för att fylla ett tomorum efter någon stor man som inte orkar mer, så kommer det istället en ny man som ska göra samma sak, klippt och skuren för samma bimbomode. Nu är det luddigt, ett exempel jag kommer att tänka på är Theyskens. Ja, han gör fina kläder men för mig känns det bara så urbota ointressant. Tråkigt. Bara för att klackarna blir högre eller klänningarna får längre släp blir det inte bättre. Hm, det finns något sunkigt över det hela.
Jag vet att man inte ska tänka så här, men varför? Ingen har råd ändå med skitkläderna från Balmain, ingen har råd med fina fantastiska kläder från människor med talang, Helena Hörstedt eller Boudicca. Vad är då meningen? Jag är trött.
7.6.09
Identifiering
Jag måste hålla med Sanna.
Även om jag inte har en klar bild av vem eller vad jag så gärna vill vara vet jag absolut vem jag inte vill liknas vid. Den där "vem" är främst en grupp människor, olika grupper av människor. Som när vi härom dagen var och såg anti christ, när Apoliva-reklamen med Adina Fohlin visades innan filmen. Jag tycker att den är fantastiskt på något obeskrivligt plan, kanske är det melodin och hennes spröda stämma. Men jag kan inte undgå att tänka "det här är precis vad de vill, reklammakarna, det är jag och alla brudiga modebloggare som gillar den här". För en sådan vill jag inte ses som, en modebloggare. Jag tror just att det är min främsta rädsla, att bry mig för mycket om söta detaljer på ett sådant vis. Att buntas ihop med någon som har en glansperiod på ett år, några år. Och det är sant för att man tar åt sig. Likadant när jag gjorde ett dumt facebook-quiz, någon påstod sig kunna veta vilken samhällsklass jag egentligen tillhör, genom att ställa några frågor. Resultatet visade att jag var kulturell-medelklass. Tydligen skulle jag bo i en etta på söder, ha kreativa komplex och plöjja Kafka i nyss nämnda etta inredd i härlig 70-tals-loppis-stil. Jag blev arg mest för att det stämmer. Ja, förutom 70-talet då.
Det där med vem man vill vara och inte vill vara är svårt, efter filmen, som var bra och otroligt chockerande och naken, stod jag, liksom tiotals andra "flickvänner" och huttrade utanför. Tätt ihopkurade intill en mans axel. Jag är inte en av dem, ändå blev det så påtagligt.
I ett nummer av bon, 47 eller 46, gjorde man ett antal intervjuer med kulturpersonligheter (Plura, Ellen Lamm, Gunilla Pontén etc.) på ämnet positionering. Om att positionera sig som professionell inom kulturbranschen. Hur gör Plura för att vara unik och säljande? Det var för några av dem ett känsligt ämne; "vadå? jag är bara mig själv, jag behöver ingen hisspitch". Det kom inte naturligt, även om många av dem hade funderat i sådana banor.
Någon månad senare publicerar Nöjesguiden ett rundabordssamtal, i bästa Bon-anda, med några av, enligt dem, modescenens framtid. Ungdomar som bloggar, assisterar och kreerar. Först tänkte jag: "konstigt att de inte nämner positionering". Hur marknadsför Ylva Fred sig? Varför är Nike Felldin rätt person för jobbet? Jag tänkte lite till och kom fram till att "ungdomar" i dag, vi har det så naturligt i oss. Och eftersom journalisten i fråga själv är ung blev det inte en naturlig fråga. Vi vet, utan att vara medvetna om det, hur vi ska göra för att vara unika. Från dagis intutade att varje människa är unik och vi har under uppväxten befäst den parollen genom lunarstorm, facebok, bilddagböcker och bloggar och gud vet vad. Utan att kanske ha varit så professionella har samtiden tvingat oss att utforma en personlig hisspitch för umgänge och approach. Och kanske är det just därför jag så säkert vet vem jag inte vill vara (och egentligen är jag helt säker på vem och hur jag vill vara, men erkänner man det blir man sårbar, inte sant? Att visa något sådant är att avslöja hemligheten till den personliga varelsen).
Även om jag inte har en klar bild av vem eller vad jag så gärna vill vara vet jag absolut vem jag inte vill liknas vid. Den där "vem" är främst en grupp människor, olika grupper av människor. Som när vi härom dagen var och såg anti christ, när Apoliva-reklamen med Adina Fohlin visades innan filmen. Jag tycker att den är fantastiskt på något obeskrivligt plan, kanske är det melodin och hennes spröda stämma. Men jag kan inte undgå att tänka "det här är precis vad de vill, reklammakarna, det är jag och alla brudiga modebloggare som gillar den här". För en sådan vill jag inte ses som, en modebloggare. Jag tror just att det är min främsta rädsla, att bry mig för mycket om söta detaljer på ett sådant vis. Att buntas ihop med någon som har en glansperiod på ett år, några år. Och det är sant för att man tar åt sig. Likadant när jag gjorde ett dumt facebook-quiz, någon påstod sig kunna veta vilken samhällsklass jag egentligen tillhör, genom att ställa några frågor. Resultatet visade att jag var kulturell-medelklass. Tydligen skulle jag bo i en etta på söder, ha kreativa komplex och plöjja Kafka i nyss nämnda etta inredd i härlig 70-tals-loppis-stil. Jag blev arg mest för att det stämmer. Ja, förutom 70-talet då.
Det där med vem man vill vara och inte vill vara är svårt, efter filmen, som var bra och otroligt chockerande och naken, stod jag, liksom tiotals andra "flickvänner" och huttrade utanför. Tätt ihopkurade intill en mans axel. Jag är inte en av dem, ändå blev det så påtagligt.
I ett nummer av bon, 47 eller 46, gjorde man ett antal intervjuer med kulturpersonligheter (Plura, Ellen Lamm, Gunilla Pontén etc.) på ämnet positionering. Om att positionera sig som professionell inom kulturbranschen. Hur gör Plura för att vara unik och säljande? Det var för några av dem ett känsligt ämne; "vadå? jag är bara mig själv, jag behöver ingen hisspitch". Det kom inte naturligt, även om många av dem hade funderat i sådana banor.
Någon månad senare publicerar Nöjesguiden ett rundabordssamtal, i bästa Bon-anda, med några av, enligt dem, modescenens framtid. Ungdomar som bloggar, assisterar och kreerar. Först tänkte jag: "konstigt att de inte nämner positionering". Hur marknadsför Ylva Fred sig? Varför är Nike Felldin rätt person för jobbet? Jag tänkte lite till och kom fram till att "ungdomar" i dag, vi har det så naturligt i oss. Och eftersom journalisten i fråga själv är ung blev det inte en naturlig fråga. Vi vet, utan att vara medvetna om det, hur vi ska göra för att vara unika. Från dagis intutade att varje människa är unik och vi har under uppväxten befäst den parollen genom lunarstorm, facebok, bilddagböcker och bloggar och gud vet vad. Utan att kanske ha varit så professionella har samtiden tvingat oss att utforma en personlig hisspitch för umgänge och approach. Och kanske är det just därför jag så säkert vet vem jag inte vill vara (och egentligen är jag helt säker på vem och hur jag vill vara, men erkänner man det blir man sårbar, inte sant? Att visa något sådant är att avslöja hemligheten till den personliga varelsen).
19.4.09
14.3.09
are you an artist? no, i'm a fashion designer
ok. Vet att alla har redan sett. Hoppas inte.
Det är fint när han säger att han är rädd för klientelet, eller att han var det.
Tänker i bland på hur "rädd" eller försiktig man kan vara inför det här med designerbutiker. Kanske är det löjligt men i alla fall jag tänker både en och två gånger innan jag går in på Lanvin, Prada eller till och med Margiela. En, uppenbar, bidragande faktor är biträden. Varför så dystra/sura/avtändande? Jag förstår att om de vore hej och du med alla som visade sig skulle det inte fungera, men jag funderar på vad herr Elbaz egentligen tycker om att man drar sig för att gå in, medan tante Chateaubrianddevillenezefroid utan tvekan trampar på. Eller typ Mike från Nashville. Kanske är det för att både tante och Mike kan betala.
Eller gamle Margiela, borde han inte tycka att det känns ganska B med snorkiga biträden i sina butiker? Han är väl den sista som vill hålla upp en kuslig och skräckinjagande-respekt-fasad? Eller kanske vill han det. Hans butiker är fina, men inte alls så high fashion. Förstår därför inte surheten.
Comme des Garcons är lite tvärtemot. Väldigt söt butik i Paris och supersnäll personal. Man glömmer nästan bort sig lite. Tror att man har hamnat på jag vet inte typ weekday, sen trillar man in i någon fantastisk tyllkonstruktion á la 7'000€ och sätter hjärtat i halsgropen. Och då tänker man lite "tur att inte Rei är här, hon skulle nog fräsa och spotta på mig lite". Förresten är jakten på de fina Givenchy-brogues-gladiatorsandalerna-bagpiperskorna igång!
8.3.09
!!! AW09 PARIS
Margiela:
Yohji:
Det känns inte så bra att jag automatiskt föreställer mig Carine Roitfeldt i de flesta av Margiela-skapelserna. Kanske inte konstigt alls. Måste dock sluta "läsa" streetstyle-bloggar. Inte bra för något sinne alls. Det här är just en direkt biverkan av nyss nämnda typ av site.
15.1.09
Nyhetsmorgon
Okej, det här är inte mode men inget är statiskt, så. Men i alla fall - jag står fast vid att morgonprogrammet på tv4 är helt värdelöst. Programledarna känns inte helt okej.
7.1.09
Alexander Wang SS 09
bild från style.com
Finns det inte skrämmande likheter, i alla fall med de dryga 70 åren i åtanke..?
(Förövrigt en avskyvärd kollektion. Hemsk.)
6.1.09
HEROES
Fashion is not art.
The aims of fashion and art are different and there is no need to compare them.
- Rei Kawakubo.
Tina Chow är uppseendeväckande och imponerande på grund av en tidig död, en beryktad och imponerande couturesamling och ett mycket vackert utseende. Hon föddes 1950 i Cleveland med tyskt och japanskt påbrå. Tillsammans med mannen Michael Chow utgjorde hon en av de viktigaste posterna inom New Yorks-kulturelit. Andy Warhol, Paloma Picasso och Karl Lagerfeld var bara några av vännerna.
Som amerikansk asiat under 1980-talet representerade Tina en modern skönhet, den nya vackra kvinnan. Lyckligtvis var hennes känsla för mode och couture större än hennes skönhet. Än i dag är hon en av vår tids största kännare och samlare av haute couture. Även om hon kände vår tids stora designer valde hon verk av tidigare genier - Madeleine Vionnet, Cristóbal Balenciaga och Christian Dior fanns representerade i hennes samlingar. Roten till intresset sägs ha varit Mariano Fortunys Delphos plagg som blandade öst- och västlig inspiration.
Vid 41 års ålder dog Tina Chow i Aids 1992.
Förut brukade jag blogga här. Bristande karaktär, en flytt och önskan om en ny start (även om jag är högst tveksam till just sådana) innebar dock ett slut. Men vissa saker jag skrev tycker till och med jag var bra. Så, jag publicerar en här. Som en ny start.
(Tidigare publicerat på smp.se 7 september 2008)
Idag tänkte jag att vi skulle prata om Elsa Schiaparelli, bland annat. Hon levde för ett tag sedan (föddes 1890 i Rom) och var en av de första klädskapare vars skapande svävade någonstans mellan konst och skrädderi. Kopplingarna till den samtida konstnärseliten var många, bland annat var hon vän med Man Ray och Salvador Dalí. Den senare samarbetade hon med, till exempel gjorde han trycket till en berömd Lobster Dress (se bild). Något annat hon skapade var en skohatt.
Varför tar jag då upp Elsa idag?
Modecirkusen snurrar, som bekant, allt snabbare och snabbare. Alla referenser och inspirationskällor vi kan tänka oss har använts både en, två och hundra gånger. Särskilt vad gäller att skapa något utifrån ett tidigare (eller framtida, för all del) årtal. Gemensamt är att man gärna hänger upp inspirationen på en person, en film eller företeelse. Kalla det grunden till modeskapande på basnivå eller en dåres dumdristigheter, välj själva. Exempel är 20/30-talen som tillsammans med Brideshead Revisited agerade inspiration för herrmodet förra och förra säsongen, indie- och grungevågen som inspirerades av otaliga mer eller mindre suspekta rockstjärnor och heroin chica modeller på 90-talet, 1960-åren med Edie-Twiggy-Andie i spetsen för något år sedan - ungefär samtidigt som filmen the Factory kom. Hur många gånger har det inte refererats till 80-talet eller som nu senast - en något ironisk hipster-hyllning till 90-talen?
Det är förmodligen fler än jag som väntar på nästan "inspirationsvända" (om vi nu kan tala om en enda större våg av influens, själv tror jag det - i alla fall hos den breda gruppen konsumenter) ska kicka igång, alla gamla influenser känns vid det här laget en aning slitna. Och det är här, enligt mig, Elsa kommer in. Avantgardismen är inte ett årtionde, inte en folkrörelse (nåja) eller en genre av något slag - ändå tror jag på genomslagkraft hos den större massan. När källor till inspiration tryter letar man efter nytt och outforskat, något man får tillskriva avantgardismen. Det blir även intressant så avantgardisterna står för dekonstruktion - en ödets symboliska ironi. Att undersöka undersöka kläders uppbyggnad och vara eller icke vara när man inte längre vet hur man ska närma sig dem inför nästa säsong.
Kanske är det här ni måste ursäka mig för att vara rörig, begreppen är fortfarande en aning oklara. Jag påstår inte nödvändigtvis att inspirationsbristen skulle slå mot större modeskapare (Valentino, Versace och Vera Wang lär aldrig riktigt sky the glossy side of fashion om man säger så) snarare trendinriktade modebloggare och andra modeprofiler. För när man tröttnat på baslinnen, ankleboots, päls, lack och Mary Kates stil börjar de flesta vända sig till klacklöst, storrutigt, annorlunda skärningar och former men även en ny sorts individualism och självständighet som länge grott under ytan. Inom några månader kommer många, fler än idag, uppge bland annat Elsa, Margiela, Yamamoto och Kawakubo som förebilder. Och samtidigt gå runt i dekonstruerat från Monki, Gina Tricot eller Top Shop utan att riktigt veta varför.
I'm shy, shy, shy.
La mode (ou les modes), et plus précisément la mode vestimentaire, désigne la manière de se vêtir, conformément au goût d'une époque dans une région donnée. C'est un phénomène impliquant le collectif via la société, le regard qu'elle renvoie, les codes qu'elle impose et le goût individuel.
La mode concerne non seulement le vêtement mais aussi les accessoires, le maquillage, le parfum et même les modifications corporelles. Les facteurs déterminant la mode sont parfois une recherche esthétique (notamment pour les grands créateurs). Néanmoins, la mode est aussi déterminée par d'autres facteurs, pour ceux qui la suivent : un moyen d'affirmer son rang social, son groupe social, son pouvoir d'achat et sa personnalité ; ou bien pour les créateurs qui imitent, un moyen commode de gagner de l'argent et du succès.
L'une de ses caractéristiques vient de son changement incessant, incitant par là-même à renouveler le vêtement avant que celui-ci ne soit usé ou inadapté.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
