Förut brukade jag blogga här. Bristande karaktär, en flytt och önskan om en ny start (även om jag är högst tveksam till just sådana) innebar dock ett slut. Men vissa saker jag skrev tycker till och med jag var bra. Så, jag publicerar en här. Som en ny start.
(Tidigare publicerat på smp.se 7 september 2008)
Idag tänkte jag att vi skulle prata om Elsa Schiaparelli, bland annat. Hon levde för ett tag sedan (föddes 1890 i Rom) och var en av de första klädskapare vars skapande svävade någonstans mellan konst och skrädderi. Kopplingarna till den samtida konstnärseliten var många, bland annat var hon vän med Man Ray och Salvador Dalí. Den senare samarbetade hon med, till exempel gjorde han trycket till en berömd Lobster Dress (se bild). Något annat hon skapade var en skohatt.
Varför tar jag då upp Elsa idag?
Modecirkusen snurrar, som bekant, allt snabbare och snabbare. Alla referenser och inspirationskällor vi kan tänka oss har använts både en, två och hundra gånger. Särskilt vad gäller att skapa något utifrån ett tidigare (eller framtida, för all del) årtal. Gemensamt är att man gärna hänger upp inspirationen på en person, en film eller företeelse. Kalla det grunden till modeskapande på basnivå eller en dåres dumdristigheter, välj själva. Exempel är 20/30-talen som tillsammans med Brideshead Revisited agerade inspiration för herrmodet förra och förra säsongen, indie- och grungevågen som inspirerades av otaliga mer eller mindre suspekta rockstjärnor och heroin chica modeller på 90-talet, 1960-åren med Edie-Twiggy-Andie i spetsen för något år sedan - ungefär samtidigt som filmen the Factory kom. Hur många gånger har det inte refererats till 80-talet eller som nu senast - en något ironisk hipster-hyllning till 90-talen?
Det är förmodligen fler än jag som väntar på nästan "inspirationsvända" (om vi nu kan tala om en enda större våg av influens, själv tror jag det - i alla fall hos den breda gruppen konsumenter) ska kicka igång, alla gamla influenser känns vid det här laget en aning slitna. Och det är här, enligt mig, Elsa kommer in. Avantgardismen är inte ett årtionde, inte en folkrörelse (nåja) eller en genre av något slag - ändå tror jag på genomslagkraft hos den större massan. När källor till inspiration tryter letar man efter nytt och outforskat, något man får tillskriva avantgardismen. Det blir även intressant så avantgardisterna står för dekonstruktion - en ödets symboliska ironi. Att undersöka undersöka kläders uppbyggnad och vara eller icke vara när man inte längre vet hur man ska närma sig dem inför nästa säsong.
Kanske är det här ni måste ursäka mig för att vara rörig, begreppen är fortfarande en aning oklara. Jag påstår inte nödvändigtvis att inspirationsbristen skulle slå mot större modeskapare (Valentino, Versace och Vera Wang lär aldrig riktigt sky the glossy side of fashion om man säger så) snarare trendinriktade modebloggare och andra modeprofiler. För när man tröttnat på baslinnen, ankleboots, päls, lack och Mary Kates stil börjar de flesta vända sig till klacklöst, storrutigt, annorlunda skärningar och former men även en ny sorts individualism och självständighet som länge grott under ytan. Inom några månader kommer många, fler än idag, uppge bland annat Elsa, Margiela, Yamamoto och Kawakubo som förebilder. Och samtidigt gå runt i dekonstruerat från Monki, Gina Tricot eller Top Shop utan att riktigt veta varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar