Jag blir så arg på trendrapportering när man visar en bild från en catwalk med texten "det här gäller i vår". Bara för att Lagerfeld vill att alla ska köpa hans rosa skor eller fula jeansjacka är det inte automatiskt mode. När ska folk sluta tro på att det bara är de stora designerna som skapar mode? Att tro något sådant vore som i konstvetenskapen bara läsa Michelangelo, Vermeer och typ. Picasso. Arg arg arg.
Har precis, nåja, avslutat en kurs i modevetenskap. En tiopoängsfråga var "vad är mode för dig?". Trodde att jag skulle dö. Ingen lär fråga på en konst, eller litteraturtentan vad respektive kulturyttring "är". Självklart tryckte jag på Kawamuras åsikter om att ingen har oinskränkt modemakt. Att olika så kallade agenter påverkar modet. Tidningar, trendiga människor, butiker och vanliga människor. Osv.
I alla fall har jag tänkt lite mer. Ältat modet. Är det egentligen viktigt? För jag blir trött. Det känns ju som att alla de här agenterna har någon dum kartell, pakt. Det är bara samma sak hela tiden och ingen rolig designer får något utrymmer what so ever. Nu klagar jag, det är inte bra. Men snälla, alla nya, så kallade, "underbarn" är bara substitut för äldre designer som ska pensioneras. Det känns som om de flesta som efter examen lyfts till skyarna görs det för att fylla ett tomorum efter någon stor man som inte orkar mer, så kommer det istället en ny man som ska göra samma sak, klippt och skuren för samma bimbomode. Nu är det luddigt, ett exempel jag kommer att tänka på är Theyskens. Ja, han gör fina kläder men för mig känns det bara så urbota ointressant. Tråkigt. Bara för att klackarna blir högre eller klänningarna får längre släp blir det inte bättre. Hm, det finns något sunkigt över det hela.
Jag vet att man inte ska tänka så här, men varför? Ingen har råd ändå med skitkläderna från Balmain, ingen har råd med fina fantastiska kläder från människor med talang, Helena Hörstedt eller Boudicca. Vad är då meningen? Jag är trött.
7.6.09
Identifiering
Jag måste hålla med Sanna.
Även om jag inte har en klar bild av vem eller vad jag så gärna vill vara vet jag absolut vem jag inte vill liknas vid. Den där "vem" är främst en grupp människor, olika grupper av människor. Som när vi härom dagen var och såg anti christ, när Apoliva-reklamen med Adina Fohlin visades innan filmen. Jag tycker att den är fantastiskt på något obeskrivligt plan, kanske är det melodin och hennes spröda stämma. Men jag kan inte undgå att tänka "det här är precis vad de vill, reklammakarna, det är jag och alla brudiga modebloggare som gillar den här". För en sådan vill jag inte ses som, en modebloggare. Jag tror just att det är min främsta rädsla, att bry mig för mycket om söta detaljer på ett sådant vis. Att buntas ihop med någon som har en glansperiod på ett år, några år. Och det är sant för att man tar åt sig. Likadant när jag gjorde ett dumt facebook-quiz, någon påstod sig kunna veta vilken samhällsklass jag egentligen tillhör, genom att ställa några frågor. Resultatet visade att jag var kulturell-medelklass. Tydligen skulle jag bo i en etta på söder, ha kreativa komplex och plöjja Kafka i nyss nämnda etta inredd i härlig 70-tals-loppis-stil. Jag blev arg mest för att det stämmer. Ja, förutom 70-talet då.
Det där med vem man vill vara och inte vill vara är svårt, efter filmen, som var bra och otroligt chockerande och naken, stod jag, liksom tiotals andra "flickvänner" och huttrade utanför. Tätt ihopkurade intill en mans axel. Jag är inte en av dem, ändå blev det så påtagligt.
I ett nummer av bon, 47 eller 46, gjorde man ett antal intervjuer med kulturpersonligheter (Plura, Ellen Lamm, Gunilla Pontén etc.) på ämnet positionering. Om att positionera sig som professionell inom kulturbranschen. Hur gör Plura för att vara unik och säljande? Det var för några av dem ett känsligt ämne; "vadå? jag är bara mig själv, jag behöver ingen hisspitch". Det kom inte naturligt, även om många av dem hade funderat i sådana banor.
Någon månad senare publicerar Nöjesguiden ett rundabordssamtal, i bästa Bon-anda, med några av, enligt dem, modescenens framtid. Ungdomar som bloggar, assisterar och kreerar. Först tänkte jag: "konstigt att de inte nämner positionering". Hur marknadsför Ylva Fred sig? Varför är Nike Felldin rätt person för jobbet? Jag tänkte lite till och kom fram till att "ungdomar" i dag, vi har det så naturligt i oss. Och eftersom journalisten i fråga själv är ung blev det inte en naturlig fråga. Vi vet, utan att vara medvetna om det, hur vi ska göra för att vara unika. Från dagis intutade att varje människa är unik och vi har under uppväxten befäst den parollen genom lunarstorm, facebok, bilddagböcker och bloggar och gud vet vad. Utan att kanske ha varit så professionella har samtiden tvingat oss att utforma en personlig hisspitch för umgänge och approach. Och kanske är det just därför jag så säkert vet vem jag inte vill vara (och egentligen är jag helt säker på vem och hur jag vill vara, men erkänner man det blir man sårbar, inte sant? Att visa något sådant är att avslöja hemligheten till den personliga varelsen).
Även om jag inte har en klar bild av vem eller vad jag så gärna vill vara vet jag absolut vem jag inte vill liknas vid. Den där "vem" är främst en grupp människor, olika grupper av människor. Som när vi härom dagen var och såg anti christ, när Apoliva-reklamen med Adina Fohlin visades innan filmen. Jag tycker att den är fantastiskt på något obeskrivligt plan, kanske är det melodin och hennes spröda stämma. Men jag kan inte undgå att tänka "det här är precis vad de vill, reklammakarna, det är jag och alla brudiga modebloggare som gillar den här". För en sådan vill jag inte ses som, en modebloggare. Jag tror just att det är min främsta rädsla, att bry mig för mycket om söta detaljer på ett sådant vis. Att buntas ihop med någon som har en glansperiod på ett år, några år. Och det är sant för att man tar åt sig. Likadant när jag gjorde ett dumt facebook-quiz, någon påstod sig kunna veta vilken samhällsklass jag egentligen tillhör, genom att ställa några frågor. Resultatet visade att jag var kulturell-medelklass. Tydligen skulle jag bo i en etta på söder, ha kreativa komplex och plöjja Kafka i nyss nämnda etta inredd i härlig 70-tals-loppis-stil. Jag blev arg mest för att det stämmer. Ja, förutom 70-talet då.
Det där med vem man vill vara och inte vill vara är svårt, efter filmen, som var bra och otroligt chockerande och naken, stod jag, liksom tiotals andra "flickvänner" och huttrade utanför. Tätt ihopkurade intill en mans axel. Jag är inte en av dem, ändå blev det så påtagligt.
I ett nummer av bon, 47 eller 46, gjorde man ett antal intervjuer med kulturpersonligheter (Plura, Ellen Lamm, Gunilla Pontén etc.) på ämnet positionering. Om att positionera sig som professionell inom kulturbranschen. Hur gör Plura för att vara unik och säljande? Det var för några av dem ett känsligt ämne; "vadå? jag är bara mig själv, jag behöver ingen hisspitch". Det kom inte naturligt, även om många av dem hade funderat i sådana banor.
Någon månad senare publicerar Nöjesguiden ett rundabordssamtal, i bästa Bon-anda, med några av, enligt dem, modescenens framtid. Ungdomar som bloggar, assisterar och kreerar. Först tänkte jag: "konstigt att de inte nämner positionering". Hur marknadsför Ylva Fred sig? Varför är Nike Felldin rätt person för jobbet? Jag tänkte lite till och kom fram till att "ungdomar" i dag, vi har det så naturligt i oss. Och eftersom journalisten i fråga själv är ung blev det inte en naturlig fråga. Vi vet, utan att vara medvetna om det, hur vi ska göra för att vara unika. Från dagis intutade att varje människa är unik och vi har under uppväxten befäst den parollen genom lunarstorm, facebok, bilddagböcker och bloggar och gud vet vad. Utan att kanske ha varit så professionella har samtiden tvingat oss att utforma en personlig hisspitch för umgänge och approach. Och kanske är det just därför jag så säkert vet vem jag inte vill vara (och egentligen är jag helt säker på vem och hur jag vill vara, men erkänner man det blir man sårbar, inte sant? Att visa något sådant är att avslöja hemligheten till den personliga varelsen).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
