George Sand

Vet inte vilka de är (förutom att de uppenbarligen är franska), vad de vill eller varför men Paulines Dröm gillar jag. Kanske lite paradoxt med tanke på gallan jag tidigare spydde på flörtigt, romantiskt och sött men det här ger mig inga kväljningar! Dessutom har de finaste namnen på deras plagg, som George Sand. En väldigt bra författare.

"Vestoj — This is a space where the sartorial matters. Unapologetically highbrow, we still make plenty of room for glamour!"

Någon som vet hur det går för Vestoj?

Men varför??

Vogue Paris säger att de gillar att Lara Stone står upp mot anorexia-ideal. I en tidning fylld av annars smala modeller. Vita. 

Har svårt att tro att Lara Stone så där jätte mycket har valt att vara en storlek fyra i stället för 2 eller vad de andra nu har. Människor har olika kroppsbyggnad? Alla är inte östeuropeiskt, jag vet inte. Steppfolk? Ingen vore gladare än jag om modeller la på sig lite (kanske) men tyvärr tror jag att någon agent insåg att någon storlek större för en modell är en fantastisk ursäkt för att svälta resten av stallet och dessutom ett säljknep för Lara. Hennes usp är hennes "kurvor".

Men alltså varför måla henne svart?  

Okej. Dags att skriva igen.

Den gångna modemånaden har orsakat mången rynkad panna, i alla fall bland kritiska kretsar. Vad jag nu är i stånd att skriva kanske är intetsägande men jag vill få iur mig det.

Vissa säger att höstens modemånad inte kommer att gå till historien eller bli legendarisk. Men jo, jag tror det. Kanske inte för dess nydanande design och idéer, utan som en av de tunnaste och som fick oss (kanske något ovilligt) att ifrågasätta marknaden och ur ett större perspektiv: vem har makten, kreativiteten eller ekonomin?

Daniel Björk skriver i sin blogg på Rodeo bland annat om hur Balmain först kändes som det modehus som verkligen har ett finger i luften, att Christophe Decarnin verkligen var någon som fångade tidens anda. För visst är det så, ingen annan kommer att direkt påverka vad kedjorna säljer den närmsta tiden i större utsträckning än just Christophe. Han kommer högst troligen (med hjälp av Emmanuelle Alt och diverse annat modefolk) få en klapp på axeln av Balmains ägare också för egna fantastiska siffror. Han gör alltså sitt jobb och han gör det bra. Eller?

När jag pratade med min bättre, mycket kritiska och inte så modeintresserade hälft var hans kommentar kring Margielas visning "Du vet inslaget i tv/radio/tidningar med barn som får säga vad de tycker, om kärlek, till exempel? Hela visningen känns som om ett barn fått förklara Margielas estetik och dna. Typ: Margiela är en konstig kavaj." Och in på catwalken stolpade konstiga kavajer.
Under ett modevetenskapligt symposium anordnat av Stockholms Universitet deltog Kaat Debo, kurator för Momus Margiela-utställning. Hennes föredrag handlade främst om husets ställning till tid och trompe l'oeil. När hon besvarade en fråga gällande hur utställningen mottogs av den allmäna publiken berättade Kaat att hon svarat en besökare som tyckte att varenda plagg var helt obrukbart att Margiela inte alltid handlar om bärbarhet utan om att förslå och lansera nya sätt att se på kroppen och det vi klär den i.
Jag har svårt att applicera den filosofin på Margiela i dag.

(Jag är medveten om att jag ofta refererar till "folk", "man", "dom" etc. som en grå massa modeintresserat folk som kommenterar vår samtid. Förlåt, har inte tiden/orken att leta upp varje tråd. Gör mitt bästa.)
Hur som helst, de flesta kritiker och kommentatorer var tidiga med att poängtera varje modehus önskan att förstärka och hitta tillbaka till märkets dna. Deras själ och grundläggande värderingar. Ingen är väl förvånad när det i flesta fall handlar om säkra kort på grund av en ekonomisk kris. Och det är här Margiela förlorar. Kanske har man inte uttryckt en önskan om att gå tillbaka till vad varumärket handlar om, men man tolkar det fel och gör: konstiga kavajer. Kanhända är det resultatet av ett (mina högst personliga spekulationer) kaosartat designteam i Antwerpen som gråter blod efter Margiela själv tröttnat. Jag tänker lite: när Givenchy gör safe blir det i alla fall fint och helt utan pretentioner.

Något jag själv lagt märke till under visningarna är att många designer presenterar, uttalat eller outtalat, mjukare, mer flörtiga, romantiska plagg. Alltså är det det som är deras dna, ryggrad, själ. (?). Eller är det en ursäkt för att göra enkla och kommersiella plagg?

Några som knappt hunnit odla en dna-spiral torde vara Nina Ricci, med lika många sparkade designer som konstiga ljud i min lilla lägenhet. Inte konstigt då att deras senaste, Peter Copping, just väljer att göra underklädes-romantiskt, sött och flickigt men samtidigt damigt. Han berättade för WWD att när han tidigare jobbade för Louis Vuitton var det söta och konservativa det som sålde allra bäst. Dessutom råkar det vara hans stil. Återigen går Nina Ricci tillbaka till att bara vara en angelägenhet för rika aristokratflickor.
Även hos Gareth Pugh fanns en ny försiktighet (mognad?). På hans vis var det en smula mer romantiskt med duvblå-toner. Därmed inte sagt att jag jämför eller likställer de två, bara ännu ett tidens tecken.

Frågan många nu ställer sig är, orkar vi mer kvinnligt? Chict? Känns inte den Paris-chica kvinnan en aning solkig? Vare sig hon springer i lårhöga stövlar, starka axlar och en Chanel i handen eller i dräkt på väg till sin våning kring Eiffeltornet börjar rökrynkorna träda fram. Som någon skrev: det är en fin linje mellan chict a la Deneuve och random Air France-värdinna. Men vad är det i kvinnor med mycket pengar (kanske gäller det också kvinnor som vill ha mycket pengar, eller bara inte har också, vad vet jag) som längtar efter det romantiska och söta? Det här blir psykoligskt men jag vill så gärna förstå.

Det fanns en tid då Vikor och Rolf verkligen var roliga, intressanta (intresserade?) och betydelsefulla. Nu blir det bara dumt. Deras visningsplagg har förmodligen aldrig nått ett showroom men en tid spelade de ändå roll. Att använda catwalken för att ställa och väcka frågor. Är inte deras senaste visningar, med lustiga tyllkjolar, ett hån mot publiken? Lite: vi ger dem en show så blir alla nöjda. Visa något spektakulärt och over the top så är det nog. HAHA! cut backs i ekonomin, cut backs i våra kjolar.
Den enda modekontext jag kan placera dem i är typ en "härligt galen" och "cool" editorial där man för femtioelfte gången jobbar med temat "form". Eller något annat innovativt.

Ska jag komma med en knut nu? Knyta i hop säcken. Tänker så att det knakar.

Självklart vill vi ha det bästa av två världar, bra ekonomiskt och bra kreativt. Jag tänker att medlen ibland helgar målen, det är okej om Alexander McQueen vill ha en trist underlinje, så länge han tänjer gränser, presenterar idéer som får oss att tänka om och tänka nytt. Rei Kawakubo med Comme des Garcons får göra så många Beatles-väskor hon/de vill, så länge de för modet framåt.