I visningstider funderar jag ofta på alla backdrops/prylar de sätter upp på catwalken. Främst Chanel, Karl smällar alltid upp monogramprydda parfymflaskor, gigantiska dräktjackor eller butiksinredningar dagen till ära. Vad händer med dem när visningen är slut? Hur behandlas dem, som äkta Chanel-varor eller byggmaterial? Förvaras allt i ett gigantiskt lager? Får vilken snickare som helst bygga ihop skiten eller måste man vara auktoriserad.
/undrande kille som måste springa till systemet innan de stänger
Ett tag kändes det som om mediasverige skulle brista av allt skrivet om Michael Jackson. Man skrev om vitt skilda saker som hans barn, hans kärlekar, hans galna pappa, sjukdomar, teorier om hans död etc. Men ingen stans har jag kunnat finna något om hans stylist. För det är så jag minns honom, som extremt välklädd. Jag minns särskilt en "artikel" i typ Se & Hör från när jag var ganska liten, man rapporterade om att Jackson låtit utrymma hela Harrods för att han i lugn och ro skulle kunnat shoppa sina favorit t-shirts från Alexander McQueen. Också som en av få manliga artister som klär sig bra men också på något lite könlöst sätt. Nu är Michael i sig inte särskilt manlig, men det är inte gubbigt eller macho. Fint. Så, jag gjorde lite research. Nästan allt jag hittade handlade om extravaganta hårvanor, frisörer som slitit med hans peruker i timmar.
En av de två jag hittade var Rushka Bergman, en New York-baserade kvinna som är redaktör för L'uomo Vogue och Vogue Italia. På hennes hemsida står det att hon nyligen blivit "creative consultant and stylist for Michael Jackson". Rushka har tidigare arbetat med en bok om Giorgio Armani, Calvin Kleins bok American Women men också gett stiltips till bland andra Steven Spielberg, Tim Burton och Robert De Niro. Förmodligen är hon personen att tacka för att Michael är den enda, som hittils, burit upp ett nutida Balmain-plagg utan att se helt tossig ut.
Video när hon i hemlandet förhandsvisar ett modereportage med Michael i L'uomo Vogue:
Ny Daily News skriver om skräddaren som förmofligen sydda Michael Jacksons sista kostymer, utan att ha träffat honom en enda gång. Michael doesn't do Brooklyn", hette det. Istället kom Michaels stylist, en kille som kallar sig kort och gott för Zaldy. Enligt honom hade han och mike samma storlek, vad som funkade för Zaldy funkade för popkungen. På Zaldys hemsida hittar man ingen info alls, om något. Söker lite till och får reda på att han förutom sitt egna märke och stylistuppdrag har designat Gwen Stefanis L.A.M.B. under åren det gick allra bäst, alltså 2005-2006. Dock har de tu nu gått skilda vägar. Zaldy har även arbetat som "image consultant" för Donna Karan och M.A.C stylat konserter för Mary J. Blige, Jennifer Lopez, Britney Spears och Gwen Stefani själv. Olyckligtvis kan jag inte hitta en specifik look han skapat för Michael.
Sökandet fortsätter, jag vill veta vem som stylade den taggiga Scream-tröjan, benskydden, bandjackorna och kanske främst allt otroligt välplanerat i Thriller-videon. Den skinnjackan alltså. Ser vissa likheter med den här Margiela-jackan från höst 2008.
Den svenska bloggkåren har inte varit sena med att kritisera den nu omtalade höstkampanjen för Louis Vuittons damlinje med en retuscherad Madonna i frontlinjen. Löjligt, patetiskt och orealistiskt säger man. Men varför reagera så starkt? Vem är patetisk, undrar jag. Madonna? LVMH? Marc Jacobs? Retuscheraren? Samma hord som avfärdar kampanjen tar lätt till argumentet "mode är fantasi, inget riktigt, bara något fantastiskt som bara är på låtsas, modeller är smala men det är ju ingen som ser ut så i verkligheten" så fort branschen och något av dess yttringar kritiseras. Vad är då de här bilderna om inte ren fantasi? De tar med oss till en värld där Madonna är ung, vacker (nåja) och som klippt och skuren för höstens flörtiga, oskyldiga klänningar. Det är absolut inte verkligt eller verkligheten, en fantasi där tankar om kvinnan uttänkt för kollektionen kommer till liv och presenteras för potentiella kunder (och andra junkies). Att påstå att bilderna skulle vara orealistiska eller patetiska blir genast patetiskt i sig.
Till Acne Papers sommarnummer kom bilagan "Venus in Furs", ett samtal mellan Jonny Johansson, Carine Roitfeld och Thomas Persson. Carine avslutar det hela med att förklara; världen inuti mina bilder är något som bara hör hemma där, som tillåter oss att drömma. Modellerna blir likt skådespelare formbara och inte en återgivning av det verkliga och egentliga livet (självklart influerar livet modet och vice versa). Det är så vi måste se modets mer glossy sidor (kanske alla), livet är inte en del av dem, i alla fall inte som utgångspunkt. Att tolka exempelvis tavlor på samma vis vore ren idioti, det finns alltid behov av att sätta innehåll i en kontext.
Vi vet att Madonna inte är helt slät om kindknotorna, huden där är inte perfekt mjölkvit. Kanske kan vi bara nöja oss med att betrakta en visuell produkt av Marc Jacobs kreativa visioner för hösten 2009. Att acceptera de här bilderna är inte samma sak som att acceptera ett skruvat åldersideal, Marc Jacobs har ingen skyldighet att ta ställning eller visa verkligheten. Samma sak gäller för andra kulturyttringar: böcker, filmer, skulpturer eller musik, inget säger att verkets budskap måste vara kreatörens.
Jag citerar Oscar Wilde: "Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt."
